Tonsättaren Peter Schuback gör publiken medansvarig för upplevelsen

Tonsättaren och cellisten Peter Schuback gillar att experimentera. I Dome of Visions testar han ljudet i den kupolformade byggnaden genom att hålla konserterna Skärstråk och Skärpunkt. Men mest går hans experiment ut på att testa åhörarna. Han vill ge publiken en upplevelse av två parallella föreställningar i samma rum. De väljer själva vad de vill lyssna till.

Tonsättaren och cellisten Peter Schuback gillar att experimentera. I Dome of Visions testar han ljudet i den kupolformade byggnaden genom att hålla konserterna Skärstråk och Skärpunkt. Men mest går hans experiment ut på att testa åhörarna. Han vill ge publiken en upplevelse av två parallella föreställningar i samma rum. De väljer själva vad de vill lyssna till.

Vad händer i Dome of Visions?
Jag har tittat på mitt kompositionsarbete och mer och mer kommit in i parallella processer. Med tiden har jag blivit mindre intresserad av att projektera mig själv och mer intresserad av vad som händer i rummet och med publiken, hur de lyssnar. Tycker de att det är bra eller dåligt, eller tycker de ingeting? Det jag vill uppnå är att låta åhörarna få möjligheten att tänka på två separata saker i rummet samtidigt. Publiken blir ansvarig för upplevelsen, precis som de utövande musikerna.

Vad menar du med parallella processer?
De parallella processerna är besläktade med ljudkonstnären John Cage filosofi. Processerna separeras. Jag har till exempel tidigare uppfört ett solostycke ur Don Quijote där jaget separeras från cellomusiken. Jag lämnar cellon och tar upp en hammare i stråkhanden. Det sätter åhörarna på prov. Jag slog inte med hammaren, men just den här separeringen intresserar mig. Att motverka både form och struktur. Formen vill jag bryta ner helt och hållet. Strukturen är svårare, den förblir som den är.

Vad får vi uppleva i konserten Skärstråk?
I den första konserten spelar jag tillsammans med min dotter Helena Schuback som är violinist, vi sitter inte mitt emot varandra och inte tillsammans som man kan förvänta. Vi spelar helt parallellt och publiken får en ny roll. De måste anstränga sig för att få en helt egen känsla.

Helena spelar mitt solostycke av Risposti och jag mitt Lettre di Don Giovanni. Sedan spelar jag även mitt Canti di Tales i uruppförande, ursprungligen skriven för kontrabas. Vi avslutar med att spela Conversations apres la fin (Samtal efter slutet), ett stycke som söker bryta ner en form i ett aforistiskt sätt. Jag har skrivit stycket för två, det är helt formlöst även om det bildar en struktur. Det blir en riktig duett, då vi till skillnad från innan sitter nära varandra i ett tätt samspel.

Vad får vi uppleva i konserten Skärpunkt?
Uppsättningen Skärpunkt har samma struktur, samma idé och samma ”form” som Skärstråk. Här jobbar jag med poeten Magnus William-Olsson som läser ut Lotta Lotass Fjärrskrift. Den flyter bra och bjuder in till att spela ett fortlöpande stycke. Det här är två helt olika element. Här ställs åhörarna än en gång på prov. Ska man lyssna på musiken eller poesin? Jag spelar verk av Biber, Pousseur, Kurtag och Reimann. Det blir väldigt intensivt eftersom de är så svårspelade. Samtidigt läser Magnus hela tiden. Efter en paus uppför jag ett eller två uruppföranden, solostycken jag själv skrivit. Och Magnus läser egna texter.

Projektet att göra parallellspelningar vill jag utveckla med andra artister. Kanske en ljudkonstnärinna eller akrobater? Jag vill hela tiden utmana mig själv och se vart det leder. Pröva mig själv och publiken och se hur långt det bär.

Hur startade samarbetet?
Jag samtalade med en österrikisk tonsättare på Historiska museet. Vid hans sida fanns Björn Norberg, kurator på Dome of Visions. Björn berättade om akustiken i den kupolformade byggnaden och att rummet inbjuder till rörelse, och känslan av att förflytta sig under tiden som något händer i rummet. En sorts dans samtidigt som ljuden går in i varandra. Jag föreslog det här projektet och han nappade direkt.

Och till sist, vem är Peter Schuback?
Jag föddes i Täby utanför Stockholm 1947 och utbildade mig redan som 16-åring vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Sedan vidare för Enrico Mainardi, Milano, Siegfried Palm, Köln och även Maud Tortelier i Paris. I Sverige var jag med och grundade ensemblen Harpans Kraft 1971. Efter en tid i Paris ville jag känna vad livet innebar i en diktatur med ekonomiskt under. Året 1972 tog jag mig därför på vinst och förlust till Brasilien. På den tiden var det nästan ingen som gjorde så. Jag är nog väldigt urban. Idag har jag en brasiliansk fru och tre vuxna döttrar som alla också då och då bor i andra delar av världen.

Dome of Visions kan du läsa mer om konserterna samt boka biljetter.
Dome of Visions Stockholm drivs i samverkan mellan NCC och KTH med samarbetspartners och är öppen perioden september 2015 – oktober 2017.

/Intervju gjord av gästbloggare Matilda Praesto, skribent NCC

Skicka kommentar

Din epost adress kommer inte att visas för andra besökare.