Jag är uppvuxen i Kalmar, men vägen tillbaka hit har gått via både Göteborg och Köpenhamn. Efter studier på Chalmers arbetade jag flera år inom anläggningsverksamhet i Göteborg innan jag flyttade till Danmark och fortsatte inom NCC där.
För några år sedan återvände jag till Kalmar och arbetar idag som arbetsledare. Under åren har jag varit involverad i många olika projekt, från mindre uppdrag till mer komplexa entreprenader. Ett av de projekt som fortfarande finns kvar i minnet är Kvarteret Herrnhutaren i centrala Göteborg, där vi arbetade med att bevara en fasad samtidigt som byggnaden byggdes om. Den typen av projekt lär en ganska snabbt att en plan är viktig, men att den aldrig räcker hela vägen. Förr eller senare händer något oväntat och då gäller det att kunna anpassa sig utan att tappa riktningen.
Just den erfarenheten är förmodligen anledningen till att jag ser så många likheter mellan mitt arbete och träningen inför ett Ironman-lopp. Många ser själva tävlingsdagen, men för mig handlar utmaningen lika mycket om månaderna innan start. Det är planeringen, förberedelserna och de många träningspassen som skapar förutsättningarna för att lyckas, precis som de många små besluten och insatserna i ett projekt till slut leder fram till ett färdigt resultat.
När jag nyligen genomförde min andra Ironman i Kalmar blev det tydligt igen. Jag hade en plan för loppet och visste ungefär hur jag ville disponera krafterna, men värmen, vinden och kroppen hade ibland andra idéer. Då gäller det att fokusera på det man faktiskt kan påverka och fortsätta framåt i stället för att fastna i det som inte blev som man tänkt sig. På samma sätt fungerar det i våra projekt. Man kommer sällan vidare genom att lägga energi på det man inte kan förändra. Det är genom att lösa nästa problem och ta nästa steg som man når målet.
En annan likhet är att både ett projekt och ett Ironman-lopp kan kännas överväldigande om man bara tittar på helheten. När vi startar ett nytt projekt kan slutmålet ligga långt fram i tiden. Under ett Ironman väntar nästan fyra kilometers simning, 18 mil på cykel och ett maratonlopp. Om man fokuserar för mycket på hela uppgiften på en gång är det lätt att tappa energin. Det som fungerar bäst för mig är att dela upp utmaningen i mindre delar och fokusera på nästa uppgift. Det är ett tankesätt som jag har nytta av både på jobbet och i träningen.
Efter många år som arbetsledare har jag också blivit allt mer övertygad om att det viktigaste ofta är människorna omkring oss. De projekt jag minns bäst är inte nödvändigtvis de största eller mest spektakulära, utan de där samarbetet fungerat riktigt bra. När människor med olika erfarenheter och kompetenser arbetar mot samma mål går det att lösa även svåra utmaningar. Det gäller oavsett om man bygger om ett kvarter mitt i Göteborg eller arbetar med mark- och anläggningsprojekt här i Kalmar.
Samma sak gäller faktiskt även utanför jobbet. Även om det är jag som står på startlinjen och går i mål finns det alltid andra människor bakom prestationen. Träningskamrater, familj och vänner bidrar på olika sätt längs vägen.
När jag ser tillbaka på årets Ironman är jag förstås stolt över att ha tagit mig i mål igen och förbättrat min tid från förra året. Men det jag framför allt tar med mig är en påminnelse om sådant som jag egentligen redan visste från arbetslivet. Att långsiktighet slår snabba ryck. Att en plan är viktig, men att förmågan att anpassa sig är minst lika viktig. Och att de bästa resultaten nästan alltid skapas när människor arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål.
Det är lärdomar som har hjälpt mig genom två Ironman-lopp. Men framför allt är det lärdomar som har hjälpt mig under många år som arbetsledare.