När vi började vårt examensarbete ville vi förstå vad som händer med de schaktmassor som uppstår i byggprojekt. Genom samarbetet med NCC har vi fått en inblick i hur masshantering fungerar i praktiken – och sett hur många gemensamma utmaningar som återkommer i olika projekt.

Vi heter Ella Berglund och Ella‑Fei Sturesson och studerar till byggingenjörer vid Linnéuniversitetet i Växjö. Vi läser den sista terminen på utbildningen och har genom vårt examensarbete fått möjlighet att samarbeta med NCC Infrastructure och medarbetare från avdelningen Civil South East kring frågor om schaktmassor. 

När vi började fundera på ämnet hade vi en ganska enkel ingång: Vad händer egentligen med alla schaktmassor som uppstår i byggprojekt? Och hur kommer det sig att så mycket material körs till deponi, trots att det ibland går att hitta exempel på återanvändning? 

Ganska snart insåg vi att det här är en fråga som många arbetar med, men där svaren sällan är enkla. För oss, som fortfarande är studenter, har mycket därför handlat om att försöka förstå hur teori och praktik möts i verkliga projekt. 

Många projekt – liknande erfarenheter

Under examensarbetet har vi kartlagt hur schaktmassor hanteras i tolv olika NCC‑projekt, både pågående och avslutade. I ungefär hälften av fallen har vi haft fördjupade möten, och i andra fall har vi haft kontakt via mejl. Projekten är anonymiserade i rapporten för att fokus ska ligga på mönster snarare än på enskilda exempel. 

Det rör sig om projekt med väldigt olika förutsättningar – geografiskt, tekniskt och organisatoriskt. Ändå har flera liknande erfarenheter återkommit i våra samtal. Många har beskrivit utmaningar kopplade till mellanlagring, kostnader för deponi och tidsplaner där masshantering ofta behöver lösas sent i processen. 

Flera har också berättat att massfrågan sällan är det mest prioriterade i vardagen, trots att den kan få stor påverkan både ekonomiskt och logistiskt. Det har gett oss en större respekt för den verklighet som projekten arbetar i – där många frågor konkurrerar om uppmärksamheten. 

När projekten arbetar var för sig

En iakttagelse som återkommit i flera samtal är att projekten i hög grad arbetar utifrån sina egna förutsättningar och ramar. Det är naturligt – varje projekt har sina mål, sin tidplan och sina begränsningar – men det kan också få konsekvenser. 

I flera fall har vi hört om situationer där ett projekt haft överskottsmassor som körts till deponi, samtidigt som ett annat projekt, ibland relativt nära geografiskt, haft behov av material. Kopplingen mellan projekten har då inte uppstått då det ofta saknas enkla och naturliga sätt att få överblick.    

Det är i de här mellanrummen vårt gemensamma sammanhang blir tydligt – något vi också uppfattar som en återkommande utmaning i branschen, inte kopplad till enskilda projekt.  

Ett möjligt sätt att tänka annorlunda 

Utifrån vår kartläggning och de samtal vi haft har vi formulerat ett förslag som handlar om just överblick. I rapporten beskriver vi möjligheten till ett gemensamt forum där projekt kan synliggöra vilka schaktmassor som finns tillgängliga, var de finns och under vilken tidsperiod. 

Tanken är inte att presentera en färdig lösning, utan snarare att visa på ett möjligt angreppssätt. Flera vi pratat med har berättat att liknande idéer funnits tidigare, men att de av olika skäl inte riktigt använts i praktiken. Det har fått oss att reflektera över hur viktigt det är att lösningar fungerar i vardagen – inte bara i teorin. 

I vårt arbete har vi också tittat på vilka tekniska, organisatoriska, juridiska och logistiska hinder som kan göra återanvändning svår, även när viljan finns. Här finns inga enkla svar, men däremot flera frågor som förtjänar att tas vidare. 

Att lära medan man undersöker 

För oss har examensarbetet varit en lärprocess på flera plan. Vi har fått fördjupa oss i akademiskt skrivande, analys och metod – men också i hur komplex en till synes avgränsad fråga kan bli när den möter verkligheten. 

Just nu befinner vi oss i slutet av arbetet. Resultat och analys är på plats, och det som återstår är att sätta helheten och dra de slutsatser vi kan utifrån det material vi samlat in. Vi gör det med ödmjukhet inför att vår bild är just en del av ett större sammanhang. 

Vår förhoppning är att arbetet kan bidra med perspektiv och erfarenheter till det fortsatta samtalet om schaktmassor – som en resurs vi alla på olika sätt förhåller oss till och delar ansvaret för.