Ibland slår det mig hur vackert det är med maskrosor. Det är inte enbart skönheter i sig utan riktiga små kämpar som kan erövra nästan vilken yta som helst. Tämligen lättodlade med andra ord. Ändå känner jag ingen som har skapat en maskrosträdgård eller gett sig på att plantera några inomhus.
Att skapa sin trädgård eller att driva fram sin favoritpelargon eller varför inte citroner som jag själv envisas med är djupt tillfredställande. Bortsätt från våra egna avkommor är detta påtande i jord djup förankrat i oss. Vår egen förmåga att skapa skönhet, skönhet som dessutom lever.
Även för dem som inte själv tar fram sina grönafingrar är miljöer där det gröna får ta plats livsviktiga för vårt välmående. Att i statiska miljöer låta liv växa fram är direkt helande och dessutom i många fall luftrenande. Vi vet att växter är bra för välbefinnandet, därför arbetar vi alltid med att få in växligheten både när vi planerar kontor och bygger bostäder.
Det gröna måste ha sin plats både ute och inne. Att plantera taggbuskar i långa rader eller träd som aldrig riktigt lämnar 2,5 meters strecket är inte det jag menar.
Det finns en dans mellan husen och fasaderna där det gröna måste få ta plats och blomma ut.
Trädgård handlar till mycket om olika rum, olika höjder och färger. Det handlar om tid och årstider, det handlar om helande av oss och vår planet.
Att plantera den minsta blomman eller anlägga en hel trädgård är en konstform som vi måste vara rädda om, det handlar om liv i livet.
