Ornitologen som blev KMA-samordnare

Jag heter Åsa Boström och arbetar som KMA-samordnare på NCC Stenmaterial. Men min bakgrund är ganska ovanlig: jag är också ornitolog. Och nu under sommaren har det haft stor betydelse – vi har nämligen haft det stora nöjet att ringmärka berguvsungar i en av våra täkter.

KMA står för Kvalitet, Miljö och Arbetsmiljö. Lite förenklat betyder att jag arbetar med att hålla koll på hur vi på NCC efterlever krav som gäller miljöfrågor och arbetsmiljö samt gör olika typer av kvalitetskontroller. Jag är väldigt intresserad av allt som ryms under det paraplyet men jag skulle ljuga om jag inte också erkänner att jag särskilt brinner för miljödelen. Och inte minst då sådant som rör fåglar i våra bergtäkter.

Det sjuder av liv i våra bergtäkter

Den biologiska mångfalden i våra täkter är ofta mycket rikare än många föreställer sig. Det är lätt att se framför sig att en bergtäkt är ett ogästvänligt månlandskap, en stor djup grop i marken, kanske flera hundra meter i diameter, med livlösa berg- och stenhögar där stora maskiner kör runt. Men verkligheten är mycket mer mångfasetterad än så.

I själva verket sjuder det av liv i många av våra täkter. Inte sällan blir de fristäder för växt- eller djurarter som på andra ställen har svårt att etablera sig i konkurrens med andra. På så sätt stortrivs somliga örter, buskar, fåglar, grodor och salamandrar i våra täkter. Pilgrimsfalken – ofta kallad världens snabbaste fågel då en störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i 320 km i timmen – bor i flera NCC-täkter. Blåvingar, drillsnäppor och backsvalor är andra fågelarter som gjort våra täkter till sina hem.

Och så berguven! Vi har nu känt till ganska länge att en berguvsmamma etablerat sig i en av våra mellansvenska täkter – jag varken får eller vill vara mer precis än så, det är en rar art som inte ska störas – och någon gång i slutet av maj kläcktes hennes ungar. Så där, i en stenbrant, bor nu mamman tillsammans med tre små uvar (som i och för sig växer så det knakar).

I mitten på juni var det sedan dags att märka ungarna. Varför måste man märka dem, om man nu ska undvika att störa, undrar kanske någon? Anledningen till att vi märker fåglar är förstås för att kunna hjälpa dem. Genom att ha koll på fåglars beteenden och rörelsemönster kan vi hålla koll på beståndsutveckling och liknande. För oss ornitologer är det jätteviktigt – och jag är övertygad om att det är likaledes jätteviktigt för fåglarna.

Snabba ryck

I mitten på juni var det, ja. Vi hade planerat att märka ungarna en söndag men när helgen närmade sig lovade prognosen oväder och vi beslöt att flytta på märkningen, som skulle genomföras tillsammans med en av Sveriges ledande experter från Stockholms ornitologiska förening. Så på söndagen befann jag mig i stället på ett kalas när jag fick ett telefonsamtal: vädret var sådant att vi trots allt kunde genomföra märkningen. Så jag fick raskt packa ihop och köra iväg ett par timmar till täkten. Och ytterst försiktigt, med största möjliga hänsyn, kunde vi märka ungarna.

Jag har bara arbetat på NCC i 1,5 år men jag måste säga att jag har världens bästa jobb. Visst, det är många resdagar då jag ansvarar för ett geografiskt väldigt stort område – ena dagen Södermanland, nästa Dalarna – men det är helt ok. Jag besöker våra siter och träffar våra duktiga medarbetare och får bidra till att vi jobbar säkrare och tryggare och att vi hela tiden levererar med toppkvalitet. Det är klart att jag stortrivs!

Berguvsfamiljen som jag nu fått lära känna trivs också. Mamman, som kommer att bo kvar, ser till att ungarna får mat, och då och då kommer pappan på besök. Ungarna kommer att bo kvar till i slutet av augusti då de ska flyga ut och bli självständiga. Sedan dröjer det cirka tre år innan de får egna kullar. Och vem vet, kanske de då väljer att bosätta sig i en av NCC:s täkter? Vi erbjuder onekligen riktigt bra förutsättningar!