Så var det dags för den sista presentationen om en av oss blogg-traineer: Mitt namn är Emilia Almér och jag är trainee på avdelningen Stockholm Bostad.
För att göra det lätt för mig börjar jag från början. Jag är uppvuxen i paradiset på jorden (enligt Carl von Linné får jag väl tillägga, som under sin Västgötaresa för drygt 270 år sedan fattade tycke för Västra Tunhem). Utöver en mamma och pappa fick jag två lillasystrar. Även om jag länge hoppades på en storebror kom det aldrig någon och så här i efterhand kan jag ärligt säga att jag är väldigt nöjd ändå.
Sedan gör vi en snabbspolning förbi alla ljuva barndomsminnen fram till gymnasietiden: Plugget i Trollhättan var föga inspirerande och jag gav mig därför ut i världen för att pröva mina vingar. Under ett års tid bytte jag välkända omgivningar mot ny hemadress i en liten by i norra Tyskland. Där fick jag en extra familj och många underbara vänner på köpet. När alla kulturchockar övervunnits och tyskan fallit på plats, föll även jag pladask för landet. Nära och kära tycker att jag nuförtiden i vissa avseenden är mer tysk än svensk och skrattar gott när jag exempelvis råkar säga att jag ska ”telefonera” (på tyska telefonieren) istället för att ringa.
Efter studenten passade jag på att skaffa mig ett tredje hemland då jag stack till USA och arbetade som au pair i ett år. Tur var väl det, för det var i USA som jag tillslut hittade tillbaka till gamla tankar och beslutade mig för att satsa på att bli byggare (efter att i ett par år snarare varit inne på ekonomispåret). Idag, sju år senare, kan jag titulera mig själv civilingenjör i Väg- och vattenbyggnad från Lunds Tekniska Högskola och för var dag som går ökar insikten över hur rätt det beslutet var.
Att studierna ledde till en traineetjänst på NCC och dessutom i Stockholm av alla ställen beror mest på ett antal bananskal. Alla som känner mig kan skriva under på att jag till naturen är en nyfiken filur och att så här i början av karriären få möjligheten att rotera runt på en massa olika roller och platser är en perfekt start! Som gammal Bästkustbo och med fem år bakom mig i Skåneland hade jag inte direkt siktet inställt på huvudstaden, eller rättare sagt inte förrän jag läste sista året av studierna i Berlin och fastnade för alla fördelar med stora städer. Stockholm är ju trots allt det största Sverige har att erbjuda.
Under hösten har jag suttit inne på kalkylavdelningen på huvudkontoret och där har jag trivts kalas sedan dag ett. Nu lagom till vintern har jag flyttat ut till mitt första projekt. Här stöttar jag platsledningen i slutskedet av byggprojektet vid bland annat besiktningar och dokumentation. Mer ingående om vad jag fyller mina dagar med blir det framöver, men nu önskar jag er alla en trevlig helg!
På återseende!
/Emilia
Fredrik Almér
18 december, 2015 22:08Det är inte morfars historia från telefonens ungdom som styr din svenska? Det lilla barnet som svarar i telefon gör första gången – Hallå i hållet. Far är inte hemma och jag kan inte telefonera.
Emilia Almér
19 december, 2015 10:10Tyvärr är det inte ens en historia jag kommer ihåg, men det lät verkligen som något morfar har sagt. Så nej, jag har nog bara mig själv att skylla på… 🙂