Att jag skulle sitta här, vid mitt eget skrivbord, på ett av NCCs projekt i Mölndal var långt ifrån vad jag trodde när jag i höstas skickade in min ansökan till tekniksprånget. Vad jag förväntade mig var nog lite oklart men de senaste 5 månaderna har definitivt överträffat mina allra högsta förhoppningar.
Hej!
Jag heter Celine Hagman och har tillsammans med Maria Oxelman och Mikael Bohman under våren varit tekniksprångare hos NCC region väst. Jag är 19 år, bor i Göteborg och för ganska precis ett år sedan tog jag studenten från det naturvetenskapliga programmet. Efter studenten ville jag vänta ett år med att påbörja mina universitetsstudier. Istället jobbade och reste jag under sommaren och hösten. Under hösten kände jag dock att jag ville få ut någonting mer av mitt sabbatsår. Kort efter den insikten fick jag ett brev i brevlådan där det stod ”Sök till tekniksprånget”. Det var också precis vad jag gjorde.
Tekniksprånget är ett initiativ av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Det är ett fyra månader långt praktikprogram för ungdomar som läst natur- eller teknikprogrammet på gymnasiet. Under praktiken får man chansen att skaffa sig en inblick i vad ingenjörsyrket innebär och hur det kan se ut på ett teknikföretag. Syftet med Tekniksprånget är att inspirera fler ungdomar att läsa en högre teknisk utbildning.
Jag, Maria och Mikael blev placerade i produktionen på varsitt projekt. Jag blev stationerad på projektet Kvarnbyterrassen i Mölndal som ni fått läsa om flera gånger här på bloggen. Där skulle jag vara på Markavdelningen de första två månaderna för att sedan gå över till Husavdelningen inom samma projekt.
Den 10 februari, en kall, mörk och förfärligt tidig morgon var min första dag ute på bygget. Jag visste inte alls vad jag hade framför mig men ett bättre mottagande hade jag inte kunnat föreställa mig. Varmt kaffe och ett varmt bemötande var vad jag möttes av inne i bodarna på Kvarnbyn.
En av de saker jag uppskattat allra mest under min praktik är att jag fick komma till Kvarnbyn och till Gustav och hans härliga gäng. Jag blev själv en del av gänget när jag fick öknamnet ”Torslanda” efter att jag en tidig morgon somnat på bussen och vaknat ute i Torslanda. De tidiga mornarna var lite svåra att ställa om sig till.
Likt de tidiga mornarna blev även arbetet en självklarhet i vardagen efter tag. Jag kände mig delaktig och uppskattad på arbetet. Om dagarna fick jag testa på allt ifrån att lägga rör, köra grävmaskin till mer administrativa uppgifter. Alla var väldigt hjälpsamma och förstående, de tog sig tid att förklara och lät mig vara med och verkligen jobba på riktigt.
Efter 2 månader och precis när jag börjat känna mig lite varm i kläderna var det dags att byta avdelning. Eftersom det var samma projekt kände jag till många på den nya avdelningen men det tog ett tag innan jag hittade min roll på den nya avdelningen. Även på husavdelningen blev mina arbetsuppgifter otroligt varierande, ingen dag var den andra lik och varje dag gick jag hem med nya lärdomar och erfarenheter.
Jag fick chansen att avsluta min praktik inne på NCCs teknikavdelning de två sista veckorna. Det var först här jag insåg bredden av förtaget och vilket samspel som sker mellan alla dessa mejl som skickas varje dag.
Under mina två veckor på teknikavdelningen fick jag hoppa runt mellan markmiljö, konstruktion och geoteknik. Likt de andra avdelningarna var bemötandet slående positivt. Jag har träffat fantastiska människor som brinner för sitt yrke och som avsatt tid för att förklara och demonstrera för mig. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka alla som stannat upp i sitt arbete för att hjälpa och samtala med mig.
Tekniksprånget har gett mig som helt ny i branschen otroligt mycket. När sommaren började närma sig fick jag möjligheten att fortsätta på Kvarnbyterrassen med sommarpraktik. Nu har jag bara en vecka kvar här och jag ska göra mitt allra bästa för att ta tillvara på tiden. Efter ungefär 5 månader känner jag mig väldigt hemma här och det kommer vara väldigt tråkigt att lämna projektet och alla som arbetar här.
Trots att jag varit här i snart 5 månader har jag fortfarande svårt att förstå att jag får göra detta om dagarna. Det slår mig ganska ofta hur häftigt det är att jag fått ta del av och vara så insatt i den verkliga produktionen. Att jag fått känna på hur det praktiska och administrativa arbetet går till. Jag är väldigt tacksam över att jag fått en inblick i flera avledningar på företaget. Alla avdelningar är intressanta på olika sätt och jag har trivts att arbeta på samtliga.
Jag har lärt mig otroligt mycket mer under de senaste 5 månader än jag någonsin hade kunnat tro. Det är svårt att sätta ord på allt jag lärt mig förutom hur spikpistolen fungerar och skillnaden mellan en spade och skyffel. Men jag kommer ta med mig mycket från min praktik, saker som jag vet att jag kommer ha stor användning av i framtida studier och arbetsliv. Inte minst så har jag också lärt mig mycket om mig själv, om vem jag är som person och vad jag vill med min framtid.
Jag gick in i tekniksprånget för att jag ville få det bekräftat att jag skulle satsa på byggbranschen. Jag har definitivt fått mer klarhet i att jag ska jobba inom bygg men det har även gjort några val svårare. Tiden på mark och teknik har gjort att det inte längre är självklart att jag ska inrikta mig på husbyggnation. Den har väckt ett intresse för andra områden inom bygg och som tur är har jag nu 5 år av studier att lista ut vad jag ska inrikta mig på.
Jag är väldigt tacksam över att jag fått den här chansen av NCC. Jag har fått en positiv bild av byggbranschen och framförallt NCC. Jag ser fram emot att komma ut i produktionen igen så snart som möjligt. Jag har verkligen fått mersmak för framtida studier, arbetsliv och NCC
/Gästblogg från Celine Hagman, tekniksprångare NCC Göteborg
