Ettårsdagen som trainee är här och jag är rik som ett troll. Man blir det av att vara trainee, det är dagens sanning. Jag förstod redan innan jag började på NCC att jag som nyexad har mycket att lära, men att mitt detaljminne skulle få sig en sådan här utmaning var jag inte beredd på.
Att flytta till en ny stad innebär nytt postnummer, nya nummer på bussar och spårvagnar och nya vägar lära sig hitta bland. Ett nytt jobb medför nytt telefonnummer, nytt lösenord och nytt användarnamn till datorn, ny kod till entrédörren, en kod till kassaskåp, koder till hänglås, projektnummer och postnummer till arbetsplatsen. Att dessutom flytta sitt bohag ännu en gång och även byta bank i samma veva har lett till ny portkod, nytt postnummer, nya kontonummer och ny kortkod. Att vara trainee innebär som bekant att man roterar mellan olika projekt, vilket betyder ytterligare koder, projektnummer och postnummer att memorera. Puh. Sifferminnet alltså.
Sifferkombinationer i all ära, men den stora minnesutmaningen ligger i något annat. Jag syftar på alla människor jag fått träffa och alla nya ansikten jag lärt känna under året som gått. Utan att låta kaxig vill jag påstå att en styrka hos mig brukar vara att komma ihåg vad folk heter, men nu har jag kommit till ett läge där jag måste erkänna mig besegrad. Jag har, liksom mina traineekollegor ute i landet, gått från projekt till projekt, från grupp till grupp, från stadsdel till stadsdel och träffat så många människor att bara tanken på att försöka räkna alla nya namn skulle göra vem som helst mörkrädd. Att bygga hus är kul men att få träffa alla människor som gör detta tillsammans är det bästa av allt, hur klyschigt det än låter. Detta har gjort att jag känner mig rik. Rik som ett troll.