Jag heter Cathrine och är som ni förstår en av årets traineer här på NCC. Vi alla nio ska någon eller ett par gånger under perioden gästblogga och jag är först ut. Idag berättar jag om något som är ovant för mig.
Som student har man ofta väldigt varierade ”arbetstider” och några fasta tider när man åker till skolan är väl inte att tala om.. Som stockholmare känns det dessutom, över huvud taget, ovanligt att känna igen folk i kollektivtrafiken med tanke på alla de resenärer som finns. Som inbiten stockholmare har jag alltså aldrig fått en inblick i för mig okända medresenärers morgonrutiner.. fram till nu.. Under den här rotationen är jag i produktion och har fasta arbetstider, dvs 6.30- 15.30 vilket innebär att jag varje dag går hemifrån 5.20 och tar morgonens första buss. På vägen till bygget dessa dagar, vilket är på ett bostadsprojekt i Vällingby, har jag bekantat mig lite med en handfull nya människor och deras morgonrutiner utan att växla ett enda ord med dem. Den flintskallige herren som lutar sig mot den bortre stolpen av busskuren måste till exempel vara en verklig tidspessimist, han är alltid där före oss andra men åker med en senare buss än vi. Den unga killen med ryggsäcken är artig, han låter alltid mig och om det ibland är någon annan där, även den gå på bussen före honom. Och mannen med kaffemuggen som redan sitter på bussen är, av hans instrumentinspirerade strumpor att döma, musikintresserad. Vi tre har hittat våra bestämda platser på bussen och jag blir alltid lite frustrerad om någon sitter på min plats när jag går på.. undrar om de andra också blir det? Vid Bromma flygplats går det på en kille i T-shirt. Ja han har T-shirt oavsett väder, och hans armar skiftar i lila när det är kallt ute. Stationen efter det går det på tre vänner som endast åker en hållplats men som ändå alltid ensvisas med att sitta ner.
Vid Brommaplan där jag byter färdmedel från buss till tunnelbana, har jag skaffat mig en kompis. En kille i varselkläder ler snällt och gör alltid plats åt mig på bänken. Tjejen med träningsbyxorna äter sin bulle och det unga kärleksparet pussar varandra hejdå.
Det här är ju människor jag inte vet så mycket mer om än att deras resväg korsar min men ändå sänder de ut signaler genom sitt sätt att vara och klä sig som gör att jag tror mig veta något om dem. Jag undrar vilka signaler jag skickar ut sådär på morgonkvisten. Kanske värt att fundera på?
Hur som helst, förutom att det roar mig att iaktta människor så känns det i en väldigt varierad vardag som arbetsledare i produktionen, lite ovant men ganska tryggt att veta vad som kommer att hända på vägen till jobbet.
Jag bjuder på lite bilder från projektet och en på mig =)
Så här långt hade projektet kommit när jag kom hit
Så här långt hade vi kommit för några veckor sedan. Bilden är tagen från en av våra kranar.
Det här är jag när jag sätter ut i höstas.
Hälsningar från
Cathrine Velin