I det här inlägget berättar jag om min bild av min allra första tjänsteresa, som var del av min rotation hos Nordic Purchasing Group (NPG).
År 1991 blev Estland, Lettland och Litauen självständiga efter ca 55 år av sovjetiskt styre. Det är dessa länder vi nu ska passera igenom, ca 25 år senare, landsväg efter landsväg. Vi är på tjänsteresa med syftet att besöka leverantörer av prefabricerade stommar. Den leverantör vi har upphandlat har i sin tur ett antal underleverantörer, som tillsammans tillverkar alla de delar av stommen som behövs för att legot ska kunna sättas ihop på byggarbetsplatsen.
Några av dessa leverantörer ligger utspridda i Baltikum. Vi börjar i Litauen, i en liten stad som heter Gargzdai, där vår leverantör har sin stålfabrik. Vi ses en gråmulen tisdagseftermiddag på deras kontor. Där ställer en dam fram kaffe och mineralvatten på det långa konferensbordet.
Söta kaffekoppar
Med mig är en konsult som är expert på stomkonstruktioner, en blockchef från det bygge dit stommarna ska, samt vår lettiska IPO manager från NPG. Kring bordet sitter nu också leverantörens produktionsledare och försäljningschef. Vår konsult börjar gå igenom ett antal frågor för att kontrollera att kvalitetsprocesserna går rätt till. Vi är alltså här för att kvalitetssäkra leverantören (även kallat auditering). Vi ber om certifikat och processbeskrivningar, sedan går vi ut i produktionen.
Det som möter oss då är en miljö och produktionsmetoder som skiljer sig långt ifrån den automatisering vi lär oss om och utvecklar idag i Sverige. Balkarna som svetsas samman cirkulerar från steg till steg i fabriken, tills de till slut placeras ute på gården.
Här inspekteras svetsen på balkarna
Vår konsult inspekterar några färdiga balkar
Trots dessa mindre moderna produktionsmetoder, så går det att producera fullt fungerande produkter! Efter besöket i fabriken summerar vi intrycket innan vi sätter oss i bilen för en 3,5 timmars bilfärd till nästa ort – Riga.
Vägarna, som vi delar med ett antal långtradare, är smala och i stort behov av underhåll. Det är därför en stor lättnad när vi äntligen når fram till Riga, där vi checkar in på ett hotell i gamla stan innan vi går till första bästa ställe för middag. Dagen efter hämtar vår IPO manager upp oss och kör oss ca 20 min till nästa fabrik. Det är ett hamnområde, och av den anledningen kräver de ID-kontroll. Vi lämnar ifrån oss passen för kontroll och får passerkort, varpå en vakt släpper in oss på ryska. Det är återigen en gråmulen dag och fabriksområdet framstår i sin dystraste dager. Traverserna är uppskattningsvis från andra världskriget och det rasslar ordentligt när de körs längs skenorna. Vi kör fram till kontorsbyggnaden där vi möts upp av produktionschefen. Det är samma procedur som dagen innan, men den här gången gäller det håldäck. Certifikaten hänger fint på väggarna och andra är inplastade i pärmar. Allt är i väldigt god ordning, och vi får höra att ”Swedes, to us, are Gods. It is you we have to thank for our wealth.”, och så ett gott skratt på det. Tydligen är marknaden i princip lika med Sverige för dessa leverantörer.
Behållaren för betongblandningen
Betongbehållaren kommer ut i fabriken längs traverssystemet
Även här blir det en rundvandring i fabriken. Utanför fabriken får vi klättra upp i blandarstationen för att observera processen av betongtillverkning. De hämtar ballasten på gården som sedan transporteras till blandarstationen högst upp i tornet. En våning ner blandas sedan ballasten med cement, vatten och diverse tillsatsmedel. När blandningsprocessen är klar transporteras den färska betongmassan ut i fabriken med hjälp av ett traverssystem.
Nere i fabriken igen vänder sig produktionschefen till mig och säger; ”Look at your shoes, if they are dirty, the production is bad”. De har nyligen börjat jobba med veckostädning för att hålla fabriken ren. Det syns och de kan med all rätt vara stolta. Annat är det i operatörens rum. När jag påpekar det får jag till svar att han inte kan lämna det rummet så han både äter och röker framför datorn.
Efter lunch på The flying frog – med grodor som prydde till höger och vänster – bär det vidare mot vårt tredje land – Estland. Ytterligare 3,5 timmars bilfärd får våra rumpor uppleva innan vi är framme i Tartu, Estlands näst största stad.
Klockan är ännu inte så mycket, så vi skiljs åt för att hantera lite mejl, var och en på sitt håll. Det blir första gången jag nyttjar ett skrivbord på ett hotellrum för dess rätta syfte, riktigt business! Vi återförenas för middag och hittar en Texas-inspirerad restaurang i gamla stan.
Torsdagen var vår sista dag på tjänsteresan. Efter allt stillasittande och mycket god mat tyckte jag det var dags att använda träningskläderna som jag så ambitiöst hade packat med mig. Så det blev en morgonpromenad längs kanalen som låg utanför hotellet.
Dagens aktivitet är ett besök hos en leverantör av, i vårt fall, betongväggar. Även detta besök inleds med att sitta ner runt ett bord. Denna gång får vi träffa säljchefen, marknadsföringschefen, produktionsledaren och kvalitetschefen. Återigen ställs kontrollfrågor innan vi går på inspektionsrunda i fabriken. Även här syns det att man håller efter städningen. Trots att denna leverantör ska leverera enbart betongväggar till oss kastar vi ett extra öga på deras tillverkning av håldäck, så att jag får en tydlig bild av hur det går till.
Filmen visar en bit av tillverkningen av håldäck.
Anledningen till att det är så många leverantörer är för att det är kapacitetsbrist i fabrikerna i relation till tidspressen i projektet, så vår leverantör har valt att sprida ut produktionen på flera leverantörer. Detta gör pusslet på plats ännu mer komplicerat då alla delar ska passa ihop.
Besöket i Estland avslutas med lunch innan den tredje och sista 3,5-timmes bilresan börjar för att återvända till flygplatsen i Riga och ta planet hem till Sverige.
Med mig hem har jag en tydligare bild av en prefabricerad stommes komponenter, hur en variant av upphandling kan se ut, jag har lärt mig mer om vad auditering innebär och även fått nya lärdommar om Baltikum. Nu är jag hungrig på mer kvalitetsarbete och historia!
