Att ha en egen coach, det är ett bra påhitt. Trots att jag fortfarande befinner mig på kontoret i Göteborg känns det som att jag precis varit på besök uppe i Gröndal i Stockholm där det byggs påseglingsskydd. Jag kan nästan höra vågorna skvalpa och nästan ana de stockholmska i-ljuden surra. Nästan i alla fall, jag ska inte överdriva. Projektet jag talar om är Trainee Wallins arbetsplats och vi har precis sagt hejdå till varandra efter ett Facetime-samtal.
Trots att vi traineer är utspridda över landet har vi kontakt och koll på varandra. Hur ofta och hur mycket är upp till oss själva. Idén är något som kallas ”Coachande par” och går ut på att vi, ihopparade två och två, har extra kontakt under en period för att diskutera och ventilera hur det går och mår, utbyta tips och råd, informera och ventilera.
Idag berättade Emilia Wallin om hur hon höll på att lämna över till nytillkommen arbetskraft på projektet. Själv ska hon in och göra en rotation på THU (Teknik och Hållbar Utveckling) om en vecka. Vad samtalen handlar om varierar i övrigt från stort till smått beroende på vad som händer omkring en. Jag gillar konceptet med coachande par och tycker att det ger ännu ett perspektiv på vad som händer ute i företaget. Ibland kan det vara skönt att kunna prata med någon som är i samma situation som en själv men som samtidigt kan ses om ”utomstående”.
Utöver coachande par kör vi i gruppen även en egenpåhittad variant: ”Coachande dussin”. Så här kan det se ut en fredag eftermiddag:
Dagens slutsats och fakta: Som trainee på NCC behöver du aldrig vara ensam. Trevlig helg på er!