Stress kan drabba alla oavsett ålder, kön och bakgrund, jag har själv varit nära men lyckligtvis inte ramlat dit. Det är jordens myt att det bara är trettioåringar och kvinnor som drabbas av stressrelaterade sjukdomar, det drabbar gamla gubbar och medelålders män också.
Byggbranschen är slitig, tidvis är det tuff tidspress och hårda krav på leverans. När AFS:en om psykosocial organisatorisk och social hälsa kom 2015 slog det mig hur oerhört väl den stämmer in på bygg, de måste ha intervjuat en tjänsteperson i byggbranschen, jag kände igen allt.
När jag tog över som projektchef på Humanisten i början av 2017 ville jag ha ett sätt att värdera hur mina medarbetare mår och kunna följa upp på det över tid på ett mätbart sätt. Med den mall NCC har för riskbedömning av organisatorisk och social arbetsmiljö får jag precis det.
En hjälp att släppa stigmatiseringen
Kravet är att vi ska göra riskbedömningen en gång om året. Men det räcker inte. Minst två gånger om året tycker jag att man ska gå genom detta. Och så är det viktigt att komma igång med åtgärderna direkt efter mötet och ha uppföljning snart efteråt för att få koll på att åtgärderna har kommit igång och är på rulle. Vi har dokumentet uppe minst 4 gånger om året med andra ord, dessutom tar vi en extra omgång när gruppen känns ansträngd. Dokumentet med åtgärder och ansvarsområden sätter vi bl.a. upp på insidan av alla toalettdörrar så att det blir väl synligt.
Skall vi kunna leverera så måste vi må bra. För att må bra måste vi ha en öppen attityd där vi pratar med varandra och bryr oss om varandra på riktigt. Det är svårt för många att prata om sådana här saker, det får man ha respekt för. Men ju mer vi pratar om det, desto lättare kommer det att bli för alla att uttrycka sig kring frågan. Att regelbundet använda sig av riskbedömningen är ett sätt att lyfta upp frågan i ljuset, visa att det är ok att prata om det och att få fler att bli bekväma att prata om hur vi mår mentalt.
Så har vi jobbat med förebyggande åtgärder
Det vi har sett mest är att det är problem med tidspress. Då har vi infört några gemensamma regler och jag har varit tydlig med mina förväntningar på att alla ska följa dessa regler. Dessutom är jag tydlig med att mina medarbetare själva måste säga ifrån också. Här nedan ser ni några exempel på hur vi har hanterat tidsproblematik:
- Vi måste avsätta tid till återhämtning och lunch och dessa tider måste respekteras av alla på projektet. Jag såg att mina arbetsledare var hårt pressade och aldrig fick äta i lugn och ro. Vila och energipåfyllning är viktigt, så jag bokade in lunch för alla arbetsledare kl 13 – 14 så att det kom in i deras kalendrar och informerade projektet om att denna tid är helig och de inte får störas.
- Vi har inte möten i matsalen. Ska man kika på ritningar eller diskutera projektrelaterade saker får man göra det i ett mötesrum. I matsalen äter vi, tar rast och pratar om annat än jobb.
- Man skall inte gå på möten där man inte har något att tillföra, utan lägga sin tid på saker som gör nytta. Man får vara lite kritisk till alla kallelser som kommer.
- Jag är tydlig med att jag förväntar mig att alla i projektet är självledande och själva försöker lösa problem innan man tar in hjälp. Behöver man prata med någon ska man själv ringa denne person, inte gå via sin arbetsledare. En arbetsledare är inte en växeltelefonist.
Vi är i slutfasen av projekt Humanisten nu, vi har slutbesiktning och överlämning till kunden i slutet av november. Jag har lärt mig otroligt mycket här som jag tar med mig till mitt nästa projekt, hotell på Liseberg.
Ta vara på er!
//Karl-Magnus Hake, projektchef Building Väst
