Ganska nyligen fastnade ordet innanförskap i mig. Jag satte i ett möte och försökte verkligen koncentrera mig. Men innanförskap pockade på min uppmärksamhet, i dagar, och mer och mer.
Att motsatsen utanförskap har en så självklar betydelse… eller!? Jag tänker att någon är utanför. Skall denna någon bli inlyft i gemenskapen skall den till stora delar anpassa sig till sitt nya sammanhang. Vi i sammanhanget behöver liksom inte göra något annat än kolla om de duger, om de håller måttet.
Jag vet att det låter hemskt, men låt mig fortsätta. Innanförskap bygger på en ömsesidighet medmänniskor emellan. Det handlar om ett gemensamt ansvar om en plats i ständig förändring.
Att verkligen möta någon, att verkligen mötas handlar också om att våga låta sig förändras en aning. Det uppstår ett nytt Vi, summa av oss två eller oss alla blir nått nytt som inte funnits förut.
Integration är aldrig en ”one way street”! Känner du någon invandringsfientlig person som har åkt till förorten för att själv bli integrerad?
Precis som Riksbankshuset på Brunkebergstorg bara genom sin gestaltning tydligt talar om för oss vilken klädkod som gäller och hur vi står i förhållande till den byggnaden. Men även förortens arkitektur talar sitt tydliga språk…
När jag har de två bilderna i mitt sinne tänker jag ”vad är trivsel”. Vad är det i förhållningssätt hos människor och byggnader som kan skapa innanförskap?
